med nyfikenhet och förundran

Monthly Archives: februari 2013

Pendeltåg

Pendeltåg

Trafikverket har ökat gränsen för definitionen av att ett tåg är försenat från 5 minuter till 15 minuter.

Vilket innebär att statistiken naturligtvis blir bättre utan att verkligheten nödvändigtvis har förändrats.

Samma verk definierar inte heller ett inställt tåg som försenat. Något jag kan förstå ur en statistikers perspektiv men från kundens synvinkel torde ett inställt tåg vara oändligt försenat och det är klart, med den synen skulle statistiken över försenade tåg inte se så bra ut.

Hur var det nu man sa? “Det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik.”

Valby gas silo

“Fotograf: Skärmdump från Youtube”

Den där fotografen “Skärmdump från Youtube” vars bilder man allt oftare ser publicerade i media, han eller hon måste tjäna bra med pengar på sina bilder. För inte har väl media fått det om bakfoten och nu tror att man kan “citera” en bild eller videosekvens genom att hänvisa till källan?

Text får man citera om man bara lånar en viss del och hänvisar till källan men det gäller aldrig en bild. Oavsett om den beskärs eller källan anges.

I Irak hade man en diktator och misstänkt tillgång till massförstörelsevapen (som man sedan aldrig hittade). Det räckte för att USA skulle invadera med buller och bång för att införa demokrati. Nordkorea. Definitivt diktatur. Hymlar inte med tillgången på massförstörelsevapen och att man faktiskt försöker bygga raketer till dem som ska kunna nå USA. Så varför har inte USA invaderat för länge sedan, tagit Kim Jong-Il i öronen och infört demokrati? Nej visst ja, Nordkorea har ju ingen olja. Tänkte inte på det.

Det där är en fras man alltsom ofta ser på “lånade” klipp på Youtube. Men hur tänker dom då undrar jag i stilla sinne? Skulle det bli ok att stjäla någon annans upphovsrättsliga material bara för att man understryker att man inte är upphovsman? Antagligen är man inte medveten om att tilltaget kan kosta pengar. Mycket pengar. Att “låna” en fotografs stillbild kostar 10% av ett basbelopp (dryga 4000 kr) plus att man får betala det ordinarie priset för användningen av bilden. Detta gäller även om man blixtsnabbt tar bort bilden när det börjar hetta till. Har bilden varit publicerad så är man skyldig att betala, även om man nu har tagit bort den. “Jag visste inte” är inte heller en gångbar ursäkt. Copyright gäller även om det inte uttryckligen står skrivet. Är man inte säker på att man har rätt att använda materialet så ska man låta bli.

Oavsett om man erkänner sitt brott och skriver om det i beskrivningen så har man ju ändå faktiskt stulit det. För jag antar att om man hade fått upphovsrättsinnehavarens tillstånd hade man nog skrivit något i stil med “I have permission from the owner of this video to publish it here”.

Immaterialrätt är tydligen svårgreppat – särskilt idag när så mycket är digitalt. Man ser det inte som att man har stulit något eftersom upphovsrättsinnehavaren har kvar sitt original. Att stölden ligger på ett helt annat plan är för många svårt att greppa. Det kan röra sig om förlorade reklamintäkter. Ja, man behöver inte vara ett stort multinationellt företag för det. Videovisningar på Youtube har annonser och ägaren till videoklippet kan få reklamintäkter ifrån det. Om någon har kopierat videon och lagt upp på nytt på Youtube så förlorar upphovsrättsinnehavaren intäkter. Jag kan tycka att det engelska ordet faktiskt beskriver det hela bättre – intellectual property.

Sedan är det naturligtvis en förolämpning och brist på respekt att bara ta något som någon annan har skapat utan att be om lov. Visst är det fint när det finns dem som gladeligen delar med sig av sina skapelser, vad de nu än må vara – musik, bilder, video eller något annat som är skapat. Men det måste alltid vara upphovsmannens (eller kvinnans) rätt att bestämma om hur dennes verk skall få spridas. Allt tal om att upphovsrättslagen skall tas bort är trams och bara ett utslag av att vi lever i “generation gratis”. Inget förväntas kosta något utan man ska bara kunna ladda ner det från Internet och helst ska ingen komma och banka en i huvudet för det.

Om en bonde vill ställa sig på torget och ge bort sin potatis gratis – fint, låt honom göra det. Om en fotograf vill upplåta sina bilder till public domain för spridning – fint låt honom göra det. Men att lagstifta om att det ska vara fritt att ta för sig av andras bilder är lika korkat som att lagstifta om att det är lagligt att gå ut på bondens fält och gräva upp hans potatis för att ta hem och koka till middag.

Jag är ingen motståndare av nya affärsmodeller. Vi kan ju se att olika former av open software t ex fungerar alldeles utmärkt. Där företag utvecklar en programvara och släpper den fritt. Den förlorade intäkten på försäljning är antagligen mindre än den annonseringsbudget som skulle krävas för att slå sig in på en marknad med redan etablerade spelare. Sedan tjänar de pengar på annat, t ex utbildning, konsultation och supportavtal. Men det viktiga i sammanhanget är att detta är ett fritt val de gör – inte en affärsmodell som någon har lagstadgat!

När debatterna går heta om upphovsrätt använder man ofta ordet “fri”. Det skall vara fritt att ladda ned. Om man tar bort upphovsrättslagen så inskränker man faktiskt friheten – friheten för upphovsrättsinnehavare att välja affärsmodell. Istället tvingar man in alla i någon form av affärsmodell där allt ska vara gratis att ladda ner och upphovsrättsinnehavaren förväntas tjäna sitt levebröd på något annat sätt bäst han kan. Är det frihet?

Gullmarsplan 1961

Gullmarsplan 1961

Så likt men ändå så olikt. För den som besöker Gullmarsplans tunnelbanestation regelbundet är vyn mot Södermalm med kvarnen och Folksamskrapan välkända motiv. Bilden är tagen 1961 av min far, Donald Helander, då 20 år fyllda. Så mycket har förändrats sedan dess men ändå är siluetten sig lik, så att även den som inte var född på 1960-talet känner igen sig.

Jag har tittat på bilden många gånger och slogs tidigt av att han måste ha balanserat på perrongkanten när han tog bilden. Något han skulle ha förbjudit mig att göra. Idag är lyktorna sedan länge utbytta. Likaså den enorma högtalaren för utrop av trafikinformation som sitter på stolpen en bit bort. Papperskorgarna, de orangea, som jag minns från min barndom, som sitter på den närmaste stolpen är också sedan länge ett minne blott. Det har nog passerat ett antal generationer av olika typer av papperskorgar sedan bilden togs.

Trots att jag sett bilden många gånger såg jag något nytt idag när jag tittade på den. Tågföraren i vänsterkant som skyms av stolpen. Och fronten på tunnebanetåget. Dessa har gått förbi min blick alla andra gånger jag sett på bilden. Jag hade uppfattat bilden som en miljö, utan en enda människa. Utan ett enda tecken på liv. Så märkligt selektiv blicken kan vara. Kanske uppfattade jag bilden utan mänskligt liv första gången jag såg på den och på grund av det har min hjärna effektivt filtrerat bort både tågföraren och tåget alla andra gånger jag sett på den. Utom idag. Idag såg jag både honom och tåget, och plötsligt förändras bilden från att visa en steril miljö utan ett levande väsen, till motsatsen.

Gullmarsplan, en vanlig dag knappa sju år innan jag föddes. Bevarad och konserverad till eftervärlden i form av en bild.

Betraktaren sommaren 1971

Betraktaren sommaren 1971

Finns det ett bättre sätt att betrakta sin omvärld än genom en kameralins? Tiden är flyktig och det som nyss var framtid, har på ett ögonblick passerat som nutid för att sedan övergå i dåtid. Med kameran kan tiden frysas och genom bilden kan man färdas tillbaka i tiden. Ett foto får oss att minnas – ett minne som annars kanske skulle ha blivit vagare med tiden. Fotografiet påminner oss om en svunnen tid. Men kan bilden också göra att vårt minne förändras? Att vi påverkas av vad vi känner när vi ser på bilden och att det därmed förändrar det vi minns av den verkliga händelsen?

Vi lämnar ett fantastisk arv till kommande generationer genom våra fotografier, för dem att se hur vi levde idag. Sedan varje mobiltelefon utrustades med kamera har fotograferandet formligen exploderat.

Men finns det en risk i och med det, att vi får ett utarmat förhållningssätt till bilden? Foton finns det nu hur många som helst av och med den digitala tekniken kostar det inte ens något att ta en bild, en till och en till. Kommer våra barn att vårda sina bilder på samma sätt som jag, mina föräldrar och farföräldrar gjorde?

Ett foto för mig är en tidsmaskin, en resa i tid och rum, ett stycke frusen tid.

Fotografiet som tidsdokument intresserar och fascinerar mig. Bilder som är tagna i vardagen, där den flyende tiden har frusits. Bilder som inte är arrangerade, där människor har anlagt sitt “fotoansikte”, utan bilder där folk ser ut som dom gör mest. Där man kan se hur folk klädde sig, hur bilarna såg ut, vad som fanns att läsa på reklampelaren vid busshållplatsen. En bild säger mer än tusen ord. Så är det.

Vintercykling i Stockholm, -8 grader

Vintercykling i Stockholm, -8 grader

Den här vintern (2012/2013) skaffade jag dubbdäck till cykeln och lät inte vädret hindra mig från att cykla. När det var riktigt “snökaos” så ska det erkännas att min genomsnittshastighet låg under 10 km/h. Men så roligt det var att cykla i den djupa nysnön!

En fråga jag ofta får kring vintercyklandet är – fryser du inte? Svar nej! Faktum är att jag inledningsvis klädde mig alldeles för varmt så att jag var fullständigt dyngsur av svett efter cykelturen. Om man småfryser lite när man går ut så är man lagom klädd när man cyklar. Så här klär jag mig.

Närmast kroppen har jag ett underställ av polyester (det är knallblått så min fru säger att jag ser ut som en smurf). Det ska fånga upp svetten och transportera ut det till lagren utanför så att man är torr närmast kroppen. Underställ finns i olika prisklasser och av olika material. Alltifrån polyester till bambu eller ull. Jag köpte mitt för 199 kr på ICA Maxi. Naturligtvis är det som alltid – att man får vad man betalar för. De 199 kr jag betalade är i den nedre prisregionen. Trots detta är jag riktigt nöjd med mitt underställ. På understället drar jag på mina cykelshorts med vaddering (för rumpan).

Ovanpå det har jag ett lager av bomull på både ben och överkropp. På överkroppen har jag långärmad hood-tröja eftersom den är lite tjockare än t-shirtmaterial och på benen bomullslångkalsonger.

Ytterst har jag vindtät jacka och byxor – helt utan foder.

På fötterna har jag mina normala fodrade vinterkängor i skinn som jag kompletterat med iläggssulor (4 lager med bland annat lammull och folie). Inget special. Iläggssulorna är köpta på en vanlig skoaffär. Kängorna smörjer jag in och borstar med skofett ett par gånger  i veckan för att göra dem vattenavstötande. I strumpväg har jag löparstrumpor för vinterbruk som jag köpt på Intersport och är det under nollan brukar jag dra på ett par tunna bomullstrumpor utanpå dem. Viktigt är att det inte blir för trångt i skon. Lite luft måste finns för isoleringen och samtidigt måste man kunna röra på tårna för att hålla igång blodcirkulationen.

På händerna har jag handskar vid temperaturer ner till 4-5 minusgrader. Vid lägre temperatur byter jag till fodrade skinnvantar (skidvantar) eftersom det annars blir alltför kallt om fingrarna.

På huvudet har jag en tunn cykelmössa i fleece köpt på XXL. Viktigt är att mössan inte är för tjock eftersom hjälmen annars förlorar sin funktion då den bara hamnar som en dekoration på toppen.

Denna mundering funkar bra för mig i ned till -10 grader och 2-3 timmars cykeltur. Det som jag oftast fryser om är fingrar och tår, men genom att röra dem så håller jag blodcirkulationen igång. Om det blir alltför kallt om fötterna kan det vara en bra idé att hoppa av och gå i 10 minuter eftersom det gör att man rör på fötterna på ett annat sätt än när man cyklar och snart så kommer värmen tillbaka i fötterna.

Vattenflaska med termosfunktion är också bra att ha. Med en vanlig vattenflaska är vattnet en isklump efter en timmes cykling i -8 grader.

Cykel med dubbdäck

Cykel med dubbdäck

Jag älskar att cykla! Har så gjort sedan jag lärde mig det som barn. Plötsligt öppnade sig världen och jag kunde utforska den på mina allt längre färder. Hitta nya platser. Att cykla är något positivt för mig och jag kan redan några timmar efter en lång cykeltur längta till nästa dag då jag får komma ut på en ny upptäcksfärd. Jag tänker dessutom väldigt bra när jag är ute och cyklar. Nya idéer kläcks och gamla problem blir lösta.

2012 bestämde jag mig för att inte ställa in cykeln för säsongen när snön kom. Istället skaffade jag dubbdäck och som mål hade jag att inte låta vädret hindra mig. Det fungerade över förväntan. Visst, det blir inte sommarväg bara för att man får dubbdäck på cykeln men greppet är betydligt bättre än jag hade räknat med. De brantaste isklädda backar, där jag varit övertygad om att jag skulle bli tvungen att gå av och gå visade sig gå helt problemfritt. Tricket är att motstå frestelsen att stå upp och trampa. Istället sitter man på sadeln, växlar ner och trampar på. På så sätt får man mer vikt på det drivande bakhjulet så att det inte slirar och likt en ivrig bergsget klättrar min cykel uppför backen.

Naturligtvis sjunker snitthastigheten när det är snö. Dels är det mer tungtrampat, dels kyler fartvinden ordentligt, så det är skönt att tagga ner från 20-25 km/h till kanske 15 km/h. Sist men inte minst, när det väl slirar till är det rätt skönt att det inte går så fort så att man hinner parera. Hittills är statistiken: Antal dagar som vädret hindrat mig från att cykla = noll. Antal vurpor på cykeln = noll. Däremot har jag stått på näsan en gång i vinter. Då var jag dock på gåben på väg för att hämta cykeln. Jag vill bestämt hävda att, med rätt utrustning, är det inte farligare att cykla på vintern än att åka långfärdsskidor.

Vintercykling

Jag mötte en annan glad vintercyklist

Häromdagen cyklade jag en tur till Nacka Forum för att uträtta bankärenden. En tur på 15 km tur och retur som inledningsvis går igenom naturreservatet i Nacka. Temperaturen höll sig strax under nollan och ett rätt ymnigt snöfall skapade ett vackert vintertäcke. Supermysigt att vara ute och cykla!

Varför är det så – funderade jag över…? Kanske för att det helt enkelt är fint att vara ute i allt det vackra vita. Känna snöflingorna mot ansiktet. Luften är kall men jag fryser inte. Själva cykelupplevelsen blir också annorlunda. Snön gör färden helt tyst. Man liksom flyter fram. Varför har jag inte kommit på det här med vintercykling tidigare? Jag har kunnat cykla i dryga 40 år och först nu upptäckt denna underbara variant av cyklingen. Najs.

Annons
Instagram
Something is wrong.
Instagram token error.

sm0rgm

Follow
Hämta fler

© Copyright 2024 Stefan Helander